Det är viktigt att stolpen beter sig på rätt sätt tillsammans med fundamentet som väljs. Därför behöver man säkerställa detta innan man använder ett annat fundament än det som rekommenderas.
För att ta reda på hur en stolpe beter sig vid en krock ska ett krocktest av stolpen göras enligt SS-EN 12767. Reglerna specificerar bland annat att testet ska göras med den längsta och tyngsta enkelarmen, och den tyngsta tillåtna armaturen för den aktuella stolpen. Dessutom behöver dokument som redovisar exakt vilken produkt som testas bifogas. Detta gäller även för fundamentet som används i testet, där man exempelvis skickar med information om modell, tillverkare samt bifogar en ritning.
Enligt Trafikverkets rapport ”Stolpar för belysning inom vägområdet”, kapitel 6 punkt K212674, ska fundamentet som används ”vara av typ med likvärdig prestanda som fundament som använts vid tester enligt SS-EN 12767:2019”. Alltså krocktestet. Och enligt SS-EN 12767, Annex H, ska ett eventuellt byte av fundament utvärderas baserat på en riskanalys.
Den prestanda som krävs av fundamentet, för att klara av stolpen och dess last, kan ganska enkelt beräknas. Det är dock inte endast detta som krävs av ett fundament när det gäller eftergivliga stolpar. För dessa stolpar är det även av största vikt att fundamentet tillåter stolpen att bete sig som den ska, det vill säga om den sitter kvar i fundamentet alternativt separeras kontrollerat, beroende på typ av stolpe. Det vet man endast säkert genom att ett krocktest enligt SS-EN 12767 har genomförts. Säkrast är att alltid välja ett fundament som är krocktestat med den aktuella stolpen.
Används ett annat fundament än det som rekommenderas av stolptillverkaren bör detta vara krocktestat med den aktuella stolpen så att man kan vara säker på att stolpen fungerar som den ska i en allvarlig situation.
Detta är också något som diskuteras ingående inom Trafikverket, och det förväntas komma förtydliganden i kommande uppdateringar av reglerna de närmaste åren.
Källa: Moramast